Sommar, sommar och... moln

 
Hej och hå. Idag är det lördag och solen skiner inte. Förhoppningsvis kommer vädret bli bättre snart, ska spendera hela helgen och början av nästa vecka i nya sommarstugan med familjen. Det blir lite som våran semester i år, familjesemester vill säga. Dåligt väder känns därför inte så lockande.
Väderkanalen säger att det ska bli fint iallafall, jag får lita på det.
 
Igår var jag ute med mina fina vänner och kollade på bio, åt middag och dansade resten av kvällen. Det var en bra kväll, såna kvällar som gör sommaren i sverige så mycket bättre. Om vädret vore bättre skulle jag sitta ute varje kväll och älska sommaren. Värme och sol liksom värmer hela kroppen, och inte bara bokstavligt talat. Hela kroppen och själen blir så full av lycka. Det är nog den bästa beskrivningen jag kan ge.
 
Bilderna ovan får tala för sig själva, det är inte så svårt att gissa vad jag har gjort på senaste tiden!
 

när man känner sig lost

 
Har varit hemma i Sverige i lite över en månad nu. Jag var helt säker på att jag skulle få ett jobb och kunna tjäna in massa pengar under sommaren. Det blev inte riktigt så. Jag har sökt och sökt men det är rätt klart och tydligt att jag är för sent ute med jobbansökningar. Lyckligtvis så kan jag jobba hemma för min pappas företag. Men det blir ensamt. Jag saknar att träffa nytt folk. Att prata med folk i skolan/på jobbet. Att vara spontan och inte planera någonting. Att leva studentlivet.
 
Lite då och då kommer saknadsvågorna över mig och då kan jag inte hålla borta tårarna. Jag kan knappt se bilder från Santa Barbara utan att bli nostalgisk och längta tillbaka. Men jag har ju hört det här av alla som lämnat redan - man kommer ihåg det som var bra. Och det är sant. Men jag kommer lika väl ihåg stressen jag kände av tvinga sig till att lära känna folk, av att inte tjäna några pengar, av att ibland vara hemma själv och känna sig ensammast i världen. Att inte ha familjen inom ens hälsa-på avstånd.
Det jag saknar mest är känslan jag hade. Känslan av frihet och lekfullhet, den har försvunnit lite nu. Jag försöker att njuta av att vara hemma, och jag trivs också det är inte det. Jag bara känner mig fel. Något känns fel, som att jag inte passar in. Och allt jag vill är att åka ut och resa, hitta nya favoritplatser och träffa människor.
 
Jag vet att många säkert tycker jag är fånig. Att jag borde ta det lugnt och börja tänka på framtiden. Jobb, lägenhet osv. Men det lockar inte mig ett dugg tyvärr. Inte just nu i alla fall.
Jag har bokat en Parisresa i juli och en Hawaii/San Francisco resa i augusti. Så hur kan jag känna mig så rastlös?
Jag tror det blev en så stor förändring att gå från det sociala och spontana collegelivet till att gå runt hemma själv hela dagarna här. Min hjärna hängde inte riktigt med och har inte hunnit bli van än. 
 
Tack och lov för de underbara vänner och familj som finns här iallafall. Utan er hade det varit betydligt jobbigare. Ni är guld.