Annie

I fredags hyrde jag och Griffin en bil och körde ner till Santa Barbara. Vi stannade i två nätter och kom hem söndag kväll, utmattade. Jag vet inte riktigt hur jag kan beskriva exakt vad som hände där nere, men någonting inuti mig påverkades på djupet. Jag känner mig lite som en ny människa ärligt talat. Och jag vet hur löjligt och klyshigt det förmodligen låter. 

Så fort jag började känna igen träden, bergen och gatorna när vi närmade oss Santa Barbara fylldes jag med energi och gjädje i kroppen. Bilturen tog ca 7 timmar men trots det var jag hur pigg som helst när jag klev ut ur bilen och möttes av Mimmis kram. 

 

Fredagskvällen fylldes av vindrickande, återseende med vänner, hemmafest, barhäng och nattklubb innan Griffin och jag somnade på en uppblåsbar enkelsäng i Floras hus.

 

Lördagen startades med god frukost på Metropulis, ett fik/lunchställe jag saknat. Efter det drog vi till stranden där jag fick känna sanden mellan tårna och höra havets vågor igen. När vi lämnade stranden gick jag downtown och spontanbokade en tatueringstid. Timmarna innan tatueringstiden strosade jag runt med Flora och tittade in i de välbekanta affärerna längs state street. 

När tatueringen var klar och jag var nöjdare än någonsin tog jag, Griffin och Flora bilen upp till bergen för att få se solnedgången. Magisk dimma flög fram bakom bergstopparna och den färgade himlen var underbar att skoda. Efter att senare ha släppt av och sagt hejdå till Flora drog vi till Griffins gamla kontor för att umgås med hans kompisgäng. Några timmar senare somnade vi i hans kompis soffa men blev väckta mitt i natten av ett gäng människor som bestämde sig för att starta efterfest. Natten fick därför spenderas i bilen istället. Kunde ha sovit bättre ärligt talat.

 

En söndagspromenad till piren följt av en brunch med Mimmi hann jag också med innan det var dags att lämna Santa Barbara och köra hemåt. 

 

Hela helgen var så himla bra och fick mig inse hur mycket jag saknat SB. Det kändes som att komma hem. Och jag var så otroligt lycklig, det är jag fortfarande. Jag tror att det var en nödvändig resa för att få tillbaka lite av den livsglädje jag kände när jag bodde i Santa Barbara. Jag är förevigt tacksam för de två åren jag bodde och studerade där och nu har jag inte bara ett, men två permanenta minnen karvade i svart bläck från den bästa staden jag vet.