När man måste säga hejdå

 
Nu har detta två år långa Kalifornialivet kommit till ett slut. Två helt underbara år som inte ens går att förklara hur mycket det gett mig. Att komma till ett land på andra sidan jorden, börja prata ett annat språk, flytta in med främlingar och börja studera på en ny skola har lärt mig, och förändrat mig helt otroligt mycket som person. Jag är inte samma person som när jag lämnade Sverige. De sidor som jag upptäckt i mig själv trodde jag inte fanns i mig, ens i närheten. Att gå från stabil och trygg (och rätt tråkig) till super känslosam, äventyrssökande och 100% mer öppen och ärlig är något som jag inte trodde var möjligt. De människor jag träffat och skapat vänskapsband med är så starka och har gjort denna resa till vad den har varit. 
Nu när den långa resan är slut så har det absolut jobbigaste varit att inse att jag inte kommer tillbaka till det här livet igen. Jag skapade ett liv för mig själv och nu tar det slut. Även om jag kommer tillbaka så kommer det inte vara samma sak. De människor som jag känner och älskar kommer inte vara kvar. Nyfikenhetskänslan kommer inte vara lika stark, Santa Barbara är mitt andra hem nu. Efter det första året gick Santa Barbara från att vara en lång semester till mitt nya hem.
Den senaste veckan har varit sorglig. Det har legat i luften, känslan av att det snart är slut. Att säga hejdå till alla vänner var bland det jobbigaste jag gjort. Att säga hejdå till min pojkvän var ännu jobbigare. Hela helgen spenderade jag med min familj och hans familj och allt kändes så bra. Vi kommer försöka hålla ihop trots långdistansen. Sommaren får avgöra vad som händer sen, inte bara mellan oss men också med mitt liv. Vart jag ska härnäst, vad jag ska göra. Det är läskigt men också spännande.
Min reslust är starkare än någonsin och hela världen är min drömdestination. Jag vill resa överallt och upptäcka alla olika kulturer och folk från alla länder.
 
Nu ska jag avsluta detta inlägg (snarare dagboksinlägg). Ett meddelande till alla er underbara i Sverige först: ni betyder fortfarande lika mycket för mig. Jag saknar er och kommer behöva er när jag kommer hem. Anledningen till att jag ändå känner att den här sommaren kommer bli bra är pågrund av er. Vänner, familj och släkt är något som alltid kommer finnas med mig no matter where I am. Kom ihåg det. Älskar er.
 
 

Tiden springer

 
Bilder från dagens foto lektion. Det var den sista någonsin, känns konstigt.
Vad som känns ännu konstigare är att jag ska ut och äta middag med mina föräldrar imorgon. Här. De är här. Vilket menas att det är nära slutet. Slutet av denna resa. Två års upplevelser och erfarenheter. Hjälp.
 
 

a little bit of that, a little bit of this

 
Nu är vi nästan inne på nedräkningen. Om jag skulle ha något sådant vill säga. Vilket jag inte har. Det är läskigt nog att veta att jag lämnar Santa Barbara snart, mer detaljer än så behövs inte. Senaste tiden har varit så jäkla bra. Det är himla kul att vara 21 måste jag erkänna. Barerna och nattlivet är så mycket bättre här än i Örebro, vilket i princip är det enda stället jag testat förutom här. Folk är så sjukligt trevliga och öppna så det är väldigt lätt att skaffa vänner också. I allafall temporärt haha.
 
Ikväll ska jag ut på middag med mina underbara vänner och jag ser fram emot det. Favoritresturangen är destinationen vilket gör det hela ännu bättre. Puss på er alla där hemma, saknar er!